Livet mellan vaggan och graven

Vi blir äldre. Ja, har vi tur så får vi bli det. Alternativet verkar så långtråkigt.

Jag fick ett brev i dag från en vän med livet i kris. Det påverkade hela min dag. Trots det svarade jag honom bara väldigt kort. Ville egentligen skriva mer. Men jag var rädd för att vara allt för känslosamt ovarsam. Ibland är det bättre att bara svara kort. Säga, hej, jag hör och ser din svärta! Tack för förtroendet och för att jag är betrodd som din vän.  Det vill jag vara. Kram.

Annonser

2 kommentarer on “Livet mellan vaggan och graven”

  1. Livet just nu skriver:

    Ibland gör jag detsamma. Men undrar efteråt, borde jag skrivit från hjärtat? Det där jag verkligen känner när jag läser? Istället för att tänka på ”bör” och ”ska” och ”borde”. Varför är vi så rädda för att ta ut svängarna när det kommer till känslor? Som om vore det något fult.

    Är det så att det kommer för nära? Känslorna? Eller har vi ingen känslokultur som gör det ok att flippa och bli gråtmilda? Jag har inga svar. Men jag har tänkt tanken.

  2. Eva-Li skriver:

    Sant! Men ibland så tror jag att man bara vill vara sedd i sin svärta. Och önskad som människa. Det blir så lätt att man applicerar sina egna känslor. Drar sina egna plågor. Jämför. Jag vet inte. Du kan ha rätt. Jag tror att jag kommer att svara mer. Senare. Nu ville jag bara säga hej, jag ser och finns.


Prata med mig :)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s